Intervjuer med forskarna

Allt fler kommer att få artros i Sverige

Inom en snar framtid kommer vår vanligaste folksjukdom att vara ännu vanligare. Var tredje person över 45 år kommer att ha drabbats av artros. Det här måste sjukvården vara förberedd på, konstaterar ny forskning i folkhälsovetenskap vid Lunds universitet.

Aleksandra– Trots att artros är en folksjukdom så finns det förvånansvärt lite kunskap om förekomsten av artros i Sverige. Vi vet inte särskilt mycket om hur många som har symtom, hur många som söker vård för artros samt hur sambandet mellan artros och dödlighet ser ut.

Det säger Aleksandra Turkiewicz, bilden, nybliven doktor vid Lunds universitet i ämnet folkhälsovetenskap med inriktning epidemiologi. Hennes avhandling fokuserar på utbredning av och dödlighet i artros idag och inom en nära framtid. Undersökningsmaterialet har främst varit den medelålders och äldre befolkningen i Skåne.

Var fjärde skåning är drabbad
Aleksandra Turkiewicz konstaterar att idag har var fjärde skåning i åldern 45 år och uppåt av läkare diagnosticerats med artros i minst en led. Knäledsartros är i den här befolkningsgruppen vanligast, 13,8 %, därefter kommer höftledsartros, 5,8%, artros i fingrarna, 3,1%, medan sammantaget 12,4 % har artros i andra leder, såsom fot, skuldra, armbåge eller käke.

– Om 16 år, år 2032, kan vi förvänta oss ökning så att nästan var tredje person över 45 år då har sökt läkare och fått diagnosen artros.

Orsaken ska bero på vår alltmer åldrande befolkning samt på ökad förekomst av övervikt och fetma. När det gäller dödligheten i artros är siffrorna dock mer optimistiska:

– Jag har i min forskning funnit att personer med knä- eller höftledsartros inte löper större risk att dö på grund av sin sjukdom jämför med personer utan artros, säger Aleksandra Turkiewicz.

En av möjliga förklaringarna till det senare ska enligt Aleksandra Turkiewicz vara ett förhållandevis gott omhändertagande av den här patientkategorin i Sverige. Det är relativt enkelt att kunna få hjälp av fysioterapeut och vid behov (vid svåra symptom) få utfört ledproteskirurgi. Svenskar med artros fortsätter också att vara relativt fysiskt aktiva trots sjukdomen.

Bättre planering inom sjukvården
– Jag hoppas min undersökning av utbredningen av artros i befolkningen kan tjäna till en bättre planering inom sjukvården för att möta framtida behov, samt för att utvärdera sjukdomsbördan i samhället, avslutar Aleksandra Turkiewicz.

Läs mer: Epidemiology of osteoarthritis in Sweden, doktorsavhandling vid Lunds universitet, framlagd 12 maj 2016 av Aleksandra Turkiewicz.

Text och foto: Anna-Mi Wendel


Dold riskgrupp för benskörhet kan nu avslöjas

En kotfraktur som hittas i förbigående på röntgen spelar liten roll när det gäller ryggsmärta hos äldre män. Men ett sådant fynd kan användas till att identifiera individer med hög risk för att ha låg benmassa, benskörhet och för att ådra sig nya frakturer. Ny forskning vid Lunds universitet visar hur en dold riskgrupp kan avslöjas tidigt och ges förebyggande behandling.

IMG_5735

– Genom ny kunskap kan vi bättre identifiera dem som bör utredas för benskörhet, osteoporos, och ha bäst nytta av förebyggande osteoporos- och frakturbehandling, säger Mehrsa Kherad, bilden,  som disputerat i ortopedi vid Lunds universitet på en avhandling om kotfrakturer och ryggsmärta hos äldre män.

Vid en undersökning på äldre män som ingår i en global studie om benhälsa, kallad MrOS (Mister Osteoporosis), hade 15 procent av deltagarna i studien haft en kotfraktur. Men av dessa män visste bara var tionde om det. Mehrsa Kherads studie om samband mellan ryggsmärta och kotfraktur visar också att en kotfraktur ger inte upphov till mer ryggsmärta än om ingen skada finns på ryggkotorna. Däremot fann forskargruppen ett samband mellan en föreliggande kotfraktur och framtida nya frakturer.

Sex gånger högre risk
– När vi mätte benmassan hos äldre män med kotfraktur  fann vi att de hade lägre benmassa och sex gånger högre risk att ha osteoporos än män som inte haft någon fraktur, säger Mehrsa Kherad.

Ju fler kotfrakturer desto högre var också risken för benskörhet. Genom MrOS kunde en långtidsstudie genomföras där ännu fler samband kom fram.

– När vi hade följt männen i tio år kunde vi se att de som hade haft en kotfraktur vid studiens start hade tre gånger ökad risk att få nya benskörhetsfrakturer, tre gånger ökad risk att drabbas av en höftfraktur samt sju gånger ökad risk att få en ny kotfraktur. Detta jämfört med män som inte hade en kotfraktur vid början av studien, konstaterar Mehrsa Kherad.

Studien visar även att andelen män med kotfraktur ökar med stigande ålder och att de kotor som framförallt drabbas av fraktur är de två nedersta bröstkotorna och den översta ländkotan.

De hade sämre hälsotillstånd
– Slutligen kunde vi, när vi inkluderade alla de drygt 3000 männen i MrOS studiens svenska gren, visa att de män som inte bara hade ont i nedre delen av ryggen utan också ont ner i benet (ischias) med känselbortfall och svaghet hade ett sämre hälsotillstånd än män med enbart ont i nedre delen av ryggen, säger Mehrsa Kherad.

Avhandlingen konstaterar att en kotfraktur i sig betyder lite för den enskildes hälsotillstånd. Men att den är en markör för hög risk att drabbas av fler frakturer ] i rörelseorganen. Uppgifter som sjukvården och den enskilde har nytta av för bättre förebyggande behandling.

Läs mer:
The clinical relevance of vertebral fractures and low back pain in elderly men, doktorsavhandling i ortopedi vid Lunds universitet, 27/11 2015 av Mehrsa Kherad.

Text och foto: Anna-Mi Wendel


Barn med CP får bättre hjälp

perssonbunke
200 barn föds varje år i Sverige med cerebral pares, CP. Sjukdomen ger i olika hög grad skador på kroppens rörelseorgan med smärta och nedsatt rörelseförmåga som följd. Ny forskning vid Lunds universitet visar på bättre diagnosmöjlighet för tidig upptäckt och därmed effektivare behandling.

En följd av cerebral pares är att hjärnskadan oftast ger upphov till ytterligare besvär och rörelsehinder för patienten. Det här försöker uppföljningsprogrammet CPUP fånga upp i tid genom fortlöpande undersökningar och förebyggande behandling av alla barn med CP. Syftet är att förhindra skolios, höft som kommer ur led, snedställdhet och kontrakturer (det senare är en åtstramning av muskler, senor, ligament eller hud vilket hindrar normal rörlighet). CPUP är även ett nationellt kvalitetsregister för att samla in data om sjukdomen och behandlingsmetodernas effekter.

Windsweptställda höfter har minskat
Måns Persson-Bunke, bilden, ortopedforskare vid Lunds universitet, har genom CPUP-programmet kunnat studera hur vanligt det är med en viss sorts svårartad snedställning av höften, windsweptställd, och skolios hos barn och ungdomar med CP. Han har även utvärderat olika kliniska undersökningsmetoder som används för tidig upptäckt av ovannämnda tillstånd. Resultatet visar på vägar framåt eftersom ju tidigare upptäckt desto bättre behandlingsprognos.

– I en forskningsstudie har vi jämfört en särskild klinisk undersökningsmetod med ryggröntgen och kan konstatera att metoden med god tillförlitlighet avslöjar begynnande skolios, säger Måns Persson-Bunke. Metoden uppvisar god samstämmighet såväl med röntgenresultat som sinsemellan olika bedömare.

– Förekomsten av så kallat windswepta höfter där åkomman börjar i de nedre extremiteterna verkar också ha minskat. Och det då hos de barn som ingår i höftpreventionsprogrammet inom CPUP där den här särskilda undersökningsmetoden används, konstaterar Måns Persson-Bunke.

God samstämmighet mellan bedömare
Måns Persson-Bunke har i en annan studie utvärderat undersökningsinstrument, Posture and Postural Ability Scale, PPAS, som används för att i tid upptäcka assymmetrier, kroppsliga förändringar, innan en vävnadsanpassning sker. Det senare kan leda till en ytterligare ökning av deformerade leder och kroppsliga felställningar. Även detta kliniska mätinstrument visar god samstämmighet mellan bedömare och är användbart för att undersöka barn och ungdomar med CP.

– Den nya provade metoden för ryggundersökning, PPAS, kan med god säkerhet användas kliniskt för att identifiera skolios och assymmetrier i nacke, bål, bäcken, ben och armar hos barn med CP.

Måns Persson-Bunke lade fram forskningsresultatet i sin doktorsavhandling i ortopedi vid Lunds universitet den 6 november 2015.

Länkar
Avhandlingen: Hip and Spine in Cerebral Palsy
Länk till CPUP

Text och Foto: Anna-Mi Wendel


Frågeformulär kan ge bättre fotkirurgi

Ny forskning vid Lunds universitet visar hur sjukvården för patienter i behov av fotkirurgi kan förbättras. Det hela grundar sig på att bättre ta tillvara på patienternas egna upplevelser av funktion och livskvalitet.

mariacosterVarje år utförs drygt 20 000 planerade kirurgiska ingrepp i fot- och fotled i Sverige. Traditionellt har det varit den opererande läkaren som utvärderar ingreppet utefter röntgenbilder och mätningar av muskelstyrka, etc. Patientens egna upplevelser av vad operationen betytt har enbart gradvis tagits till vara på något mer organiserat sätt, vilket varit till men för resultat och vårdens utveckling:

– Fotkirurgi utvärderas fortfarande inte tillräckligt och det medverkar till att det avsätts för lite resurser för patienter med fotrelaterade besvär. För att ändra på detta krävs att vi kan utvärdera resultat av olika kirurgiska ingrepp och på så vis få upp ögonen för denna patientgrupp även på chefsnivå, säger Maria Cöster, bilden, nybliven doktor i ortopedi vid Lunds universitet. Då kanske man också kan råda bot på den brist på fotkirurger som vi har inom svensk sjukvård med en stor snedfördelning inom landet.

Patienterna ska kunna rapportera
Maria Cöster har forskat på ett särskilt patientrapporterat utvärderingsformulär för fotkirurgi. Syftet är att patienterna bättre än idag ska kunna rapportera de besvär de har före och efter operation. Sjukvården kunde därefter på nationell basis utvärdera resultaten av olika kirurgiska åtgärder.

– Formuläret ingår även i ett nystartat fotkirurgiskt register. På sikt, när vi samlat in mer patientdata, så kommer vi därmed att kunna jämföra olika kirurgiska metoder inom fot och fotled. Då kan vi också ge bättre råd till patienter som står inför beslut om kirurgi. Målet är att på sikt kunna erbjuda patienter i hela landet bästa kvalitet avseende fotkirurgi, säger Maria Cöster.

För att kunna jämföra olika behandlingsmetoder vid fot- och fotledsåkommor mellan olika vårdenheter, sjukhus och länder behövs det ett för detta ändamål specifikt framtaget kvalitetsgranskat utvärderingsinstrument. Något sådant allmänt accepterat frågeformulär för patienter finns det nu inte.

Frågeformulär från Nya Zeeland
Maria Cöster startade sitt avhandlingsprojekt i avsikt att utvärdera olika patientrapporteringssystem. Det här dels utifrån den nationella registerforskningens behov, dels utifrån sjukhusens behov att kunna utvärdera sina egna fotkirurgiska resultat.

Genom att översätta och utvärdera ett fot- och fotledsspecifikt frågeformulär från Nya Zeeland kom Maria Cöster fram till det system hon i sin avhandling förordar. I projektet fick det namnet SEFAS (Self-reported Foot and Ankle Score).

Maria Cösters forskningsprojekt visar att SEFAS är ett mer tillförlitligt frågeformulär som ger bättre resultat än hittills andra använda inom området.

– Sammantaget leder mitt avhandlingsarbete fram till en rekommendation att det är det här utvärderingsinstrumentet som bör införas och användas, avslutar Maria Cöster.

Läs mer här:
Maria Cöster: SEFAS The Self-Reported Foot and Ankle Score, doktorsavhandling i ortopedi vid Lunds universitet, maj 2015

Text och foto: Anna-Mi Wendel


Ny mätmetod ger säkrare diagnos på ryggskador

Tre av fyra kommer någon gång i livet att få ryggsbesvär av mer eller mindre smärtsam natur. För de flesta försvinner problemen inom några veckor, men för var tionde är besvären bestående. Kroniska ryggsmärtor orsakar inte bara ett lidande för den som drabbas utan är även en belastning för sjukvård och samhälle. Ny forskning vid Lunds universitet kan bana väg för bättre smärtlindring och bot.

– Ju tidigare rätt behandling sätts in, desto bättre prognos. Det är därför viktigt att man så tidigt som möjligt kan urskilja vilka ryggpatienter som är i riskzonen för att få långvariga besvär, säger Harald Ekedahl, nybliven doktor i ortopedi vid Lunds universitet.

När ryggen krånglar följs det inte sällan av bensmärta. Om denna senare smärta är av typen ischias (nervrotspåverkan) kan en nervrotsblockad ge lindring. Men om nervroten är opåverkad hjälper inte en blockad utan då behövs fysioterapi, farmakologisk behandling eller i vissa fall kirurgiska ingrepp. I vilket fall är tidig diagnos viktig för resultatet. Och här har sjukvården hittills använt sig av olika tester för att utröna skadans natur. Testernas tillförlitlighet har dock visat sig vara bristfälliga.

Testade Slump-testet.
Harald Ekedahl, som är fysioterapeut i grunden, funderade på om ett test som fysioterapeuter använder, Slump-testet, bättre kunde avslöja om det fanns en nervrotspåverkan än det test läkare vanligtvis använder (SLR). Och om det vid konstaterad nervrotspåverkan går att mäta förbättring genom att låta patienten utföra det så kallade fingertip-to-floor testet.  Det senare testet skulle göras för att se om en ryggskada verkade bli kvarstående eller höll på att läka ut. Allt för att patienten skulle få så effektivt omhändertagande som möjligt.

– Att kombinera de här två testerna, vilket inte  har gjorts tidigare, visade att fler patienter med nervrotspåverkan kunde påvisas  mot tidigare. Och vi fick ett säkrare besked om ryggskadan höll på att läka ut eller inte. I och med detta kan rätt behandling sättas in tidigare, säger Harald Ekedahl.

Kombinerade med MR-undersökning
Harald Ekedahl gjorde även en studie på personer med ryggbesvär och långvariga bensmärtor som blev behandlade med nervrotsblockad. De patienter som hade nervrotspåverkan enligt Slump-testet visade sig vara mest hjälpta av behandlingen medan de som inte hade nervrotspåverkan (1/3) hade liten eller ingen effekt av blockaden. Genom att kombinera testet med MR-undersökning ökade tillförlitligheten i diagnosen.

Avhandlingen mynnar ut i att föreslå att Slump-testet utförs på alla patienter med ländryggsbesvär.

Läs mer här:
Harald Ekedahl: Assessment of lumbar radicular pain. Validity and predictive value of clinical tests.Doktorsavhandling I ortopedi vid Lunds universitet, maj 2015

text och foto: Anna-Mi Wendel


CB_bmd_4_lr

Christian Buttazzoni, doktorand vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, Lunds universitet, och specialistläkare i ortopedi vid Östersunds sjukhus. Den 20 mars 2015 försvarar han avhandlingen ”Bone mass from childhood to adulthood”.

För tidigt födda med låg vikt hade ökad risk för svagt skelett i vuxen ålder

Går det att förutspå låg bentäthet och förebygga frakturer redan i unga år? Ja, i varje fall för vissa riskgrupper enligt en ny avhandling från Lunds universitet.

Resultaten bygger på underlag där barn följts upp till 27 år efter att deras benmassa mättes första gången. Det är den längsta uppföljningstiden hittills för denna typ av studier. Särskilt fokus var på hur frakturer i barndomen samt hur tidiga födslar påverkar risken för frakturer senare i livet.

Det visade sig att barn födda före vecka 37 (s.k. prematurt födda barn), och som hade låg vikt i förhållande till födelseveckan, löper ökad risk för låg benmassa i vuxen ålder.

– Detta är värdefull information eftersom benmassan går att påverka i positiv riktning under uppväxttiden genom fysisk aktivitet och bra kost. Dessutom är det för riskgrupper extra viktigt att undvika miljöfaktorer som har negativ inverkan på benmassans utveckling, t.ex. rökning, berättar Christian Buttazzoni, doktorand vid Lunds universitet och specialistläkare i ortopedi vid Östersunds sjukhus.

Även bland män som råkat ut för en fraktur i barndomen konstaterades ett samband med lägre bentäthet i vuxen ålder. Maxnivån av benmassa (peak bone mass) som dessa män uppnådde var lägre jämfört med en kontrollgrupp med friska män.

En samling riskfaktorer
Buttazzoni ser fördelar med att jobba förebyggande också med dessa individer. Och han menar att fraktur i barndomen på sikt kan bli en del av FRAX, en samling riskfaktorer som används för att beräkna risken för frakturer bland personer som är 65 år och äldre. Men fler studier krävs innan dess.

I avhandlingen undersöktes även om mätning av benmassa på barn skulle kunna användas som ett screeningverktyg på stora befolkningsgrupper, för att tidigt identifiera individer som riskerar nå låg peak bone mass. Men det visade sig svårt att dra paralleller mellan mätvärdena som barn och vuxen.

– Benmassan förändras mycket under barndomen, bland annat i samband med puberteten. Det är därför svårt att utifrån enbart mätvärdet på benmassan förutsäga om en person kan räkna med ett starkt skelett eller inte som vuxen, förklarar Christian Buttazzoni.

Underlagen till avhandlingen kommer från Landinstudien (214 individer) och Bunkefloprojektet (121 individer) där svenska barns benmassa följts upp under 27 respektive 11 år. Buttazzoni och hans kolleger hoppas att framtida studier, helst med större studiepopulationer, ska öka kunskapen ytterligare om hur den mindre benmassan påverkar frakturer.

Fakta/Benskörhet (osteoporos )
Benskörhet (osteoporos) drabbar främst äldre och innebär en försvagning av skelettet som leder till ökad risk för frakturer. Hälften av alla kvinnor och en fjärdedel av alla män i Sverige råkar under sin livstid ut för en eller flera frakturer där benskörheten spelar en roll.
Mängden benmassa är som störst i åldern 20-40 år hos både kvinnor och män. Därefter sker en naturlig minskning som i en del fall leder till benskörhet med ökad risk för benbrott och frakturer. Att nå en hög högsta nivå av benmassa (peak bone mass) har visat sig ha en skyddande effekt mot benskörhet.
60-80 procent av mängden mineral i skelettet (benmassan) anses vara genetiskt betingad. Resterande del kan påverkas av miljö- och livsstilsfaktorer, främst under uppväxttiden.

Länk till avhandlingen: http://www.lu.se/lup/publication/5148389

Hemsida för forskargruppen:
http://www.med.lu.se/klinvetmalmo/osteoporosforskning

Text och foto: Björn Martinsson, Lunds universitet

 


Farligare för knäna jobba inom vård och omsorg

Kvinnor som arbetar inom sjukvård och barnomsorg har en flerfaldigt ökad risk för både sjukskrivning och sjukersättning (tidigare kallat förtidspension) på grund av knäartros. Det här har tidigare studier missat genom att dessa fokuserat på traditionellt mansdominerade yrkesgrupper. Men en ny undersökning vid Lunds universitet vänder nu på bilden om vem som har en tung arbetsplats och vem som mest riskerar att bli sjukskriven och få sjukersättning på grund av besvär inom rörelseorganen.

Trots att förekomsten av artros ofta är större bland kvinnor än bland män så har tidigare studier främst undersökt traditionellt mansdominerade yrkesgrupper som byggnadsarbetare, metallarbetare och jordbrukare. Det finns allmänt sett få studier om sambandet mellan yrke och artros hos kvinnor. Det skriver Jenny Hubertsson i sin doktorsavhandling i ortopedi som nu lagts fram vid Lunds universitet.

 

IMG_2147– Yrken inom vård och barnomsorg innebär mycket stående och gående och ofta även tunga och oergonomiska lyft. Trots detta klassas de i undersökningar traditionellt sett inte som ”tunga”. Det säger Jenny Hubertsson, bilden, som nu lyfter fram andra fakta i målet.

Artros är en av de vanligaste orsakerna till smärta i rörelseorganen och var fjärde person över 45 har någon form av konstaterad artros, enligt en undersökning på befolkningen i Skåne. Idag finns ingen behandling som kan stoppa sjukdomsförloppet vid artros.

Jenny Hubertsson har i sin avhandling inriktat sig på sambanden mellan artros i knä och höft och vad det betyder av sjukskrivning och sjukersättning.

– Kvinnor inom sjukvård och barnomsorg har tre gånger mer sjukskrivning och nio-tio gånger mer sjukersättning på grund av knäledsartros än kvinnor inom administrativa yrken, säger Jenny Hubertsson.

Eftersom lågutbildade oftast är mer utsatta för fysiskt belastande arbetssituationer än högutbildade valde Jenny Hubertsson att dela upp grupperna för att få fram eventuella skillnader i statistiken.

– Inom sjukvård och barnomsorg var det dock även för de högutbildade en flerfaldigt ökad risk för både sjukskrivning och sjukersättning på grund av artros i höft och knä än för högutbildade inom administrativa yrken. Lågutbildade på administrativa arbetsplatser hade däremot inte någon ökad sjukdomsrisk, säger Jenny Hubertsson.

Slutsatserna som dras är att samhället bör komma bort från den traditionella synen på vad som är en tung arbetsplats. Och bättre se till kvinnornas situation än vad som idag är fallet. Och det både för den enskildes skull som för samhällsekonomin.

-Jag fann att patienter som fått diagnosen knäledsartros hade dubbelt så hög risk för sjukskrivning och 40-50 procents ökad risk för sjukersättning jämfört med totalbefolkningen. Detta visar att patienter med artros är en viktig grupp även i sjukskrivningssammanhang, avslutar Jenny Hubertsson.

Läs mer om doktorsavhandlingen Sick leave in osteoarthritis and other muskuloskeletal disordershär

Text och foto: Anna-Mi Wendel 6 februari 2015


 

Ny forskning ger bättre proteser för patienterna

Det pågår en ständig utveckling av proteser, men hur bra är de för patienten? I en ny doktorsavhandling vid Lunds universitet har Mats Molt genomfört en omfattande studie av ett knäprotessystem. Resultatet pekar på färre framtida omoperationer.

matsmoltI takt med att de som behöver en knäprotes är allt yngre, tyngre och mer fysiskt aktiva än gårdagens patienter ställer det också andra krav på knäproteserna. Det här konstaterar överläkaren på ortopediska kliniken vid Hässleholms sjukhus, Mats Molt,bilden, i sin doktorsavhandling som lades fram den 11 december 2014.

För att säkerställa att proteserna klarar tuffare villkor måste vården ha tillgång till särskilt anpassade mätmetoder. Mats Molt har därför undersökt ett nytt protessystem med hjälp av RSA-tekniken vilket gett lovande resultat.

RSA en Lundauppfinning
RSA står för radiostereometrisk analys av röntgenbilder och är en teknik inom ortopedi vilken uppfanns av Göran Selvik, läkare och ingenjör i Lund på 70-talet; nu används metoden världsvida. Metoden kan användas för att i ett tidigt skede fånga upp lägesförskjutningar på mikronivå vilka senare kommer att ge upphov till att proteser lossnar.

– RSA har hög exakthet, vilket gör att man kan använda tekniken för att bedöma om protesen stabiliserats eller fortsatt vill röra på sig. Rör den sig mer än 0,2 mm mellan år 1 och år 2 efter operationen, finns det en risk att protesen är mekaniskt instabil och vill lossna, säger Mats Molt.

Det är knäprotessystemet Triathlon som med hjälp av RSA undersökts i en flerårig studie av Mats Molt. Resultatet visar att protesen hålls på plats på ett sätt som kan visa på vinster för den enskilde och för sjukvården.

Högre krav på rörlighet
Triathlon har utvecklats ur ett tidigare system, Duracon, som varit i bruk inom sjukvården i 20 års tid; det nya systemet ska bättre möta nya protespatienters högre krav på rörlighet, är det tänkt. Protesen är något dyrare än dess föregångare, men har den högre hållfasthet så minskar på sikt antalet omoperationer och då kommer ekonomin ifatt, menar Mats Molt:

– Om det nya systemet kortsiktigt kostar några hundralappar mer så blir det betydligt billigare i längden. Jämte minskat lidande för patienten som slipper omoperation.

Läs mer: On New Implants. The results of five prospective, randomized RSA trials with aspects on phased introduction and continuous migration. Mats Molt, doktorsavhandling vid Lunds universitet 2014

Mer om RSA-tekniken.

Text och foto: Anna-Mi Wendel 15 december 2014


 

Steloperation ifrågasätts i ny forskning om förträngningar i ryggradskanalen

Förträngningar i ryggradskanalen är en vanlig åkomma bland den äldre befolkningen, man räknar med att var femte person över 60 år kan uppvisa detta symtom. Inte sällan inträffar detta tillsammans med en förskjutning mellan två kotor, så kallad kotglidning. Sambanden mellan diagnos och upplevd smärta är dock oklara i likhet med svaret på frågan vad som är rätt behandling för den enskilde patienten. Men nu läggs en doktorsavhandling i ortopedi vid Lunds universitet fram som visar på vägar till ökad kunskap och bättre vård.

Med stigande ålder utvecklas åldersförändringar i ryggraden vilka kan orsaka smärta. I allmänhet debuterar symptomen tidigast i 60 års-åldern för att därefter fortskrida. De insatser som görs kan vara steloperation av kotor som uppvisar försvagande åldersförändringar samt vidgning av ryggradskanalen, eller fysioterapi och smärtstillande.IMG_4611

– Det är dock oklart vilken typ av behandling som är bäst för den enskilda patienten – mest debatterat är, till exempel, om en steloperation ska utföras i samband med det mer allmänt accepterade ingreppet att vidga ryggradskanalen, säger Freyr Gauti Sigmundsson, bilden, specialistläkare i ortopedi vid Skånes universitetssjukhus och nybliven doktor i ortopedi vid Lunds universitet.

Var femte har ingen smärta
Magnetkameraundersökning kan bekräfta sjukdomen, men var femte person som har förträngningar i ryggradskanalen, spinal stenos, upplever ingen smärta på grund av det. Något som måste tas med i bedömningen om en operation ska utföras eller inte.

– Vanligaste symptomen är smärta i ben och rygg, oftast mest uttalat vid motionering som till exempel promenader då det skapas ett tryck på nervrötterna i ryggradskanalen. Fenomenet brukar kallas fönstertittarsjuka. Att cykla ger däremot oftast inte upphov till smärta, säger Freyr Gauti Sigmundsson.

I avhandlingen, som lades fram den 28 november, kartläggs effekten av olika kirurgiska ingrepp och när dessa bör göras för patienter med spinal stenos. Freyr Gauti Sigmundsson har bland annat undersökt: sambanden mellan förträngningar i ryggradskanalen och smärta och livskvalitet; om det går att förutsäga vad ett kirurgiskt ingrepp kommer att innebära; se om det spelar någon roll för utfallet av en operation hur länge patienten har haft ont, samt undersökt om man har mest ont, sämst funktion och sämst livskvalitet om rygg- eller bensmärta överväger.

Det visade sig att patienter som hade haft smärta i benen i mer än två år före en operation hade efter den mer ont i ben och rygg, sämre gångförmåga och sämre livskvalitet jämfört med patienter som hade haft smärta kortare tid. Dessutom hade de patienter som hade haft ont i ryggen i mer än två år sämre livskvalitet jämfört med de som hade haft ont i ryggen under en kortare tid.

Skillnad mellan olika patientkategorier
Det framkom även att patienter med spinal stenos utan kotglidning, men med dominerande ryggsmärta, hade sämre resultat efter kirurgisk behandling än de som hade dominans av bensmärta. En avlastande operation som kompletterades med en steloperation i ryggen visade sig inte ge ett betydande bättre resultat heller.

– Patienter med spinal stenos och kotglidning och där ryggsmärtan dominerade, de fick däremot mindre rygg-och bensmärta, bättre funktion samt marginellt bättre livskvalitet om man vid den avlastande operationen samtidigt gjorde en steloperation. Medan patienter med spinal stenos, kotglidning och övervägande bensmärta inte hade någon extra nytta av steloperationen, säger Freyr Gauti Sigmundsson.

Vad kan dina forskningsresultat betyda för sjukvården?
Våra forskningsresultat visar att patienter med långvariga symptom har generellt sämre resultat av en operation för spinal stenos och operation ska därför diskuteras och erbjudas tidigt, innan patienten har utvecklat mycket svåra funktionella handikapp. Våra resultat tyder även på att steloperation inte är allmänt nödvändig utan ska utföras betydligt mer restriktivt.

Vad bör vården fokusera på för den enskilde patienten?
– Det sätt varvid diagnosen spinal stenos bekräftas med, genom magnetkameraundersökning, är inte helt pålitligt eftersom enbart ett begränsat samband har påträffats mellan symptom och förträngning i ryggradskanalen. Vi måste hitta mer pålitliga bilddiagnostiska fyndkrav för spinal stenos eftersom bilddiagnostiska fynd är nödvändiga för att bekräfta diagnos och planera operation hos den enskilde patienten, avslutar Freyr Gauti Sigmundsson.

Läs mer: Freyr Gauti Sigmundsson: Determinants of outcome in lumbar spinal stenosis surgery,Doktorsavhandling i ortopedi vid Lunds universitet, november 2014.

Text och foto: Anna-Mi Wendel 1 december 2014


 

Minskad risk för artros med ny behandlingsmetod

Ben har en unik förmåga att läka efter skada och bilda ny frisk vävnad. Ibland fungerar dock inte läkningen på ett bra sätt utan dött ben bryts ner snabbare än vad nytt starkt ben hinner bildas. Sker detta vid en led kan det ge svåra följder av ledsvikt, artros, vilket medför smärta och nersatt funktion. Resultatet blir ofta operation och ledprotes. Jan Juréus, nybliven doktor i ortopedi vid Lunds universitet, har framgångsrikt sökt efter en lösning på problemet.

janjureusVävnadsdöd i skelettet kan uppstå av olika orsaker varav benbrott är en.  Men även medicinering med kortison, vissa reumatiska sjukdomar och alkoholism kan ligga bakom:

– Ibland vet vi inte orsaken till vävnadsdöden, säger Jan Juréus, bilden. Den kan uppstå spontant också. I vilket fall kan det leda till kraftig smärta och nersatt funktion i den led som drabbas.

Om det område av skelettet som drabbats av vävnadsdöd ligger nära ledytan i en viktbärande led som höft-, knä- eller fotled, kan det få stora konsekvenser. Under läkningen sjunker benet ihop och det utvecklas en artros, ledsvikt.

Läkemedlet minskade risken för ledsvikt
I sin doktorsavhandling undersöker Jan Juréus speciellt om ett särskilt läkemedel, bisfosfonater, som används mot benskörhet kan minska risken att utveckla artros efter vävnadsdöd.  Genom djurstudier mättes effekten av hur det går när dött ben ska omvandlas till levande under belastning så som ju sker vid en led. När bisfosfonater användes minskade risken för ledsvikt i jämförelse med när försöken gjordes utan läkemedlet.

-Vi fann att resultaten stöder vårt antagande att bisfosfonater också kan användas inom sjukvården vid vävnadsdöd i viktbärande leder, att risken för artros minskar vid sådan behandling, säger Jan Juréus.

En fraktur på lårbenshalsen kan även inträffa hos barn och ungdomar, även om det är ovanligt, men det kan inträffa vid högenergiskador som trafikolyckor, fall från höga höjder eller vid utförsåkning på skidor. Frakturen opereras, men ofta leder skadan till en alldeles för tidig artros i höften.

– Vi tror att detta kan bero på att blodförsörjningen till ledhuvudet i höftleden ibland skadas i själva frakturögonblicket. När blodförsörjningen kommer igång igen och nytt ben ska bildas överväger i början de bennedbrytande cellerna och delar eller hela ledhuvudet riskerar att utveckla en vävnadsdöd, säger Jan Juréus.

De senaste åren har därför barn och unga vuxna i Lund och Malmö, vilka drabbats av den här sortens benbrott, undersökts om de har kvar en tillräcklig blodcirkulation i ledhuvudet efter operation.

– I en undersökning av hur det gick för de här patienterna fann vi att alla brott med normal blodcirkulation läkte fint med bevarat ledhuvud och ingen utveckling av artros. Men om hela eller delar av ledhuvudet saknade blodcirkulation fanns risk för vävnadsdöd och utveckling av artros, säger Jan Juréus.

Patienterna delas upp i framtiden
Unga patienter med höftfraktur kan därför i framtiden komma att delas upp mellan dem som har nedsatt cirkulation i ledhuvudet och som bör ha en försiktigare återgång till normala aktiviteter och kanske också läkemedelsbehandling med bisfosfonater och dem som har en normal cirkulation och som kan komma igång med sin träning tidigare.

Läs mer: Osteonecrosis, Prognosis and Prevention of the Consequences of Osteonecrosis. Doktorsavhandling vid Lunds universitet, oktober 2014.

Text och Foto: Anna-Mi Wendel Publicerat: 21 oktober 2014


Starkare ben med skolgympa varje dag

Skolbarn som har gymnastik varje dag får starkare ben än de som har den vanliga mängden skolgymnastik 1-2 gånger i veckan. Ökningen av skolgymnastik utgör heller inte någon fara för fler benbrott. Det här konstaterar Fredrik Detter i sin doktorsavhandling i ortopedi som lades fram vid Lunds universitet den 1 oktober.

 

fredrikdetterFredrik Detters studier är en fortsättning av Bunkefloprojektet och med de barn som ingick i den undersökningen. Skolbarnen har följts från årskurs 1 till 4 med fokus på vad daglig skolgymnastik betyder för skelettutvecklingen samt årskurs 1-2 avseende muskelutvecklingen.

Flera forskningsrapporter har producerats om det positiva resultatet avseende benmassans och musklernas utveckling. Fredrik Detter har nu gått vidare och studerat effekten när skolbarn på mellanstadiet har gymnastik varje dag.

– Jag följde upp barnen under mellanstadiet efter att forskarkollegerna vid Lunds universitet, Susanna Stenevi-Lundgren,  Örnolfur Valdimarsson, Gyani Alwis, Christian Linden och Bjarne Löfgren utvärderade vad ökad skolgymnastik har för effekt på frakturrisk, benmassa och muskelstyrka i lågstadiet.

– Det här är den hittills längsta uppföljningsstudien i sitt slag, säger Fredrik Detter. Vi har följt en stor grupp skolbarn under sex år från de att de började första klass i vår skelettutvärdering och upp till tre år i muskelutvärderingen.

Resultaten av de olika delstudierna visar att daglig gymnastik under uppväxtåren är bra för att öka bentätheten och skelettets struktur hos både flickor och pojkar. Störst påverkan har dock den fysiska aktivitetens för flickornas skelett och muskelstyrka. Ingen av grupperna har någon betydande högre risk för benbrott vilket var en farhåga innan studien påbörjades.

Men vad kan man säga om hur det här håller i sig upp i vuxenåren?
 – Det är idag så klart svårt att se om effekterna bibehålls efter 6-års respektive 3-års uppföljningen  även om det mesta tyder på långsiktiga effekter. Dessutom finns rapporter om att tidig träning grundlägger sunda vanor som i sin tur ger bättre benmassa, struktur och färre frakturer, säger Fredrik Detter.

Forskare inom samma grupp , Marcus Cöster och Jesper Fritz vid Lunds universitet, tar nu vid där Fredrik Detter avslutar sin avhandling och går vidare  med högstadieperioden.

– De kommer att arbeta med en längre uppföljning på 7-8 år och återigen utvärdera effekten av ökad skolgymnastik på vad det betyder för benmassan, skelettstorlek, frakturrisk och betyg, avslutar Fredrik Detter.

Med den fortsättningen hoppas forskarna ytterligare kunna slå fast att gymnastik under uppväxtåren är bra för att motverka benskörhet i vuxen ålder och eventuellt främja inlärningen. Och detta utan att risken för frakturer ökar.

Doktorsavhandlingen: Detter, Fredrik: The Influence of Physical Activity on Musculoskeletal Characteristics and Fracture Risk at Growth. A Population-Based Prospective Controlled Exercise Intervention Study at Growth. Lunds universitet.

Läs mer om Bunkefloprojektet

Foto & Text: Anna-Mi Wendel Publicerat: 7 oktober 2014


 Ny forskning kan förbättra läkningen av svåra benbrott

Ett benbrott av tio uppvisar någon form av läkningsstörning med fördröjd eller utebliven läkning. En oläkt fraktur är ett handikapp för den drabbade och en belastning för samhället och sjukvården. Per Bosemark, nybliven doktor i ortopedi vid Lunds universitet, har undersökt metoder för att förbättra läkningen av svårläkta benbrott.

PerBosemarkDen vanligen använda behandlingen innebär att benvävnad från patienten själv, vanligen från den så kallade bäckenskoveln, transplanteras till benbrottet för att där stimulera nybildning av ben. Detta är dock förenat med komplikationer av olika slag och leder inte alltid heller till att benbrottet läker.

Per Bosemark har därför studerat alternativa sätt att stimulera bildandet av ny benvävnad. Genom att kombinera kroppseget tillväxtstimulerande läkemedel med läkemedel som förhindrar bennedbrytning har man nu nått spännande resultat.

Så stoppas nerbrytningen
BMP är ett kroppseget protein som kan framställas på syntetisk väg. Det kan användas för att förbättra läkning av benbrott genom att det stimulerar de benbildande cellerna i kroppen. Dock vet man att det samtidigt sker en stimulering av de celler i kroppen som bryter ner ben, osteoklasterna. Detta är så klart inte önskvärt. Genom behandling med ytterligare ett läkemedel, som vanligtvis används vid behandling av benskörhet, bisfosfonat, kan bennedbrytningen hindras samtidigt som den benstimulerande effekten kvarstår. Det här leder till en större volym av ny benvävnad och en starkare reparation av benbrottet.

Per Bosemark har i fyra delarbeten undersökt benläkning under inflytande av olika kombinationer av benaktiva läkemedel och bentransplantat. Även benersättningsmedel och transplantat av egen eller icke-egen benvävnad har använts. De slutsatser som kan dras är att frakturläkning förbättras vid en kombination av benvävnadstransplantation, tillväxtfrämjande medel och bisfosfonater.

När alla tre ingredienserna är närvarande läker så gott som alla benbrott i de använda djurmodellerna. Dessutom behöver benvävnaden som transplanteras inte vara kroppsegen. Det senare konstaterandet skulle, infört i dagens kliniska vård, innebära besparingar för sjukvården och minska risken för patienten att drabbas av komplikationer, infektioner, etc.

Per Bosemark tänker nu gå vidare med andra försök med andra läkemedelskombinationer för att se om metoderna kan förbättras ytterligare samt om möjligt även göra en klinisk pilotstudie.

Fotnot: Per Bosemarks doktorsavhandling finns att ta del av på Lunds universitets hemsida: Enhancing bone healing through concurrent anabolic- and anti-catabolic pharmacological treatment. Disputationen skedde den 26 september 2014.

Foto: Anna-Mi Wendel Text: Per Bosemark och Anna-Mi Wendel Publicerat: 2 oktober 2014


Ny metod kan påvisa artros innan sjukdomen brutit ut

Ett stort problem med artros är att sjukdomen inte avslöjar sig förrän brosket i en led har brutits ner med smärta och stelhet som följd. Kan vetenskapen finna en metod för att påvisa framtida artros är mycket vunnet, såväl i hälsa och onödigt lidande som i vårdkostnader.

Henrik Owman, forskare i ortopedi vid Lunds universitet, lägger nu fram en doktorsavhandling där han undersöker en teknik för att påvisa artros långt tidigare än vad som är möjligt att göra idag. Hans slutsats är att det går att förutsäga artros sex år innan sjukdomen ger sig till känna.

owmanHenrik Owman, bild, skriver i den populärvetenskapliga sammanfattningen av Human studies evaluating dGEMRIC as a prognostic tool for knee osteoarthritis följande:

”Artros är den vanligaste ledsjukdomen i världen, och orsakar ledvärk och stelhet. Artros leder till försvagning av brosket och sedermera förlust av allt större mängder belastat ledbrosk. För närvarande är vanlig röntgen den gyllene standarden för att diagnostisera knäartros. Dock är sjukdomsförloppet ofta väldigt långt framskridet när broskförändringar börjar synas på röntgen.

Behandlingsalternativen i detta skede sträcker sig från åtgärder för att behålla det brosk som finns kvar till operation med knäledsprotes. Att upptäcka artrosförändringar i ett tidigare stadium av sjukdomsförloppet skulle göra det möjligt att inleda botande eller förebyggande behandling långt innan vad som är möjligt idag.

Tidigt i sjukdomsprocessen förlorar ledbrosket glykosaminoglykaner (GAG), som ansvarar för fördelning av broskets belastning och broskets styvhet när det trycks samman. Kontrastförstärkt magnetkameraundersökning av brosk, eller helt kort dGEMRIC, är en metod för att uppskatta mängden GAG i brosk. Vid dGEMRIC används ett kontrastmedium som tas upp i brosket i ett omvänt förhållande till mängden GAG, vilket innebär att en låg mängd GAG ger upphov till en stor mängd av kontrastmedium i brosket. Syftet med denna avhandling var att undersöka hur dGEMRIC-tekniken kan fungera som ett prognostiskt verktyg för broskförändringar och artros i knäet.

I delarbete I studerades patienter som löpte risk att utveckla artros. Denna studie visade att dGEMRIC-metoden kunde förutsäga utvecklingen av knäartros sex år senare. I delarbete II blev ännu en grupp av patienter med risk för artros undersökta. Den här gången fanns ett samband mellan dGEMRIC-värdena och viktiga artrosfynd i knäet, nämligen ledbrosksänkning och osteofyter (beniga förändringar). Resultaten från delarbete I och II antyder att dGEMRIC-metoden har förmåga att förutsäga framtida artrosutveckling i knäet.”

Henrik Owman har även tittat på vad det betyder för ledbrosk när en led inte längre belastas. Så är, till exempel, fallet hos patienter som bryter foten och ordineras att inte stödja på benet under sex veckor: ”Avlastning av knäbrosket i sex veckor resulterade i en mätbar effekt på knäbroskets beståndsdelar som kom till uttryck genom ett minskat GAG-innehåll och ett ökat spann av dGEMRIC-värden. Dessa fynd måste beaktas när man överväger behandling av patienter som omfattar avlastning.”

Avhandlingen läggs fram vid Lunds universitet och försvaras på Skånes universitetssjukhus, Malmö, fredag 28 februari 2014.

Läs mer om Human studies evaluating dGEMRIC as a prognostic tool for knee osteoarthritis här

Text och Foto: Anna-Mi Wendel Publicerat: 21 februari 2014


Skolgympan har effekt genom hela livet – Simons avhandling visar nya samband

Att ha lågt betyg i gymnastik i grundskolan, kan det ha betydelse för hälsan när man är äldre? Simon Timpka som studerade till läkare blev nyfiken och tänkte sig forska i ämnet en sommar eller två. Men fastnade och nu 5 ½ år senare är han nybliven doktor i ortopedi vid Lunds universitet på en koppling få verkar ha studerat innan: samband mellan skolbetyg i gymnastik och besvär från rörelseorganen senare i livet.

simontimpkaSimon Timpka är på sluttampen av sina läkarstudier, han arbetar som allmäntjänstgörande läkare, just nu på akutmottagningen vid Skånes universitetssjukhus i Malmö. Parallellt med studierna har han forskat på en idé han fick:

– Jag ville undersöka vad skolidrotten betyder för hälsan när man blir äldre och då med fokus på rörelseorganen.

Det här kunde Simon Timpka tänka sig var ett lämpligt ämne för en eller två somrar som sommarforskarstipendiat vid universitetets medicinska fakultet. Hit kan studenter söka som vill bedriva ett forskningsprojekt inom ramen för sin utbildning.

Bildtext: Sambandet mellan skolidrott och ohälsa var det mest spännande att studera för här var minst gjort sedan tidigare, säger Simon Timpka.

Fick hjälp med etikprövningen
Simon Timpka tog sig till de kommunala arkiven i Lund för att samla in data om gymnastikbetyg hos elever som gick ut grundskolan i kommunen mellan 1974 och 1976. Dessa uppgifter tänkte han därefter länka samman med regionala sjukvårdsregister. Men för att kunna göra det sistnämnda måste en etikprövning göras. Och här fick han hjälp av Martin Englund, epidemiolog och forskare i ortopedi vid Lunds universitet:

– Vår etikansökan gick igenom så Simon kunde fortsätta med att se hur det hade gått för eleverna fram till nu.  Och det då utifall de har anlitat sjukvården för, i första hand, besvär i rörelseorganen.

Resultatet redovisades i en rapport år 2010 som gav vid handen att kvinnor med låga gymnastikbetyg i grundskolan drabbades senare i livet i högre grad av sjukdomar i rörelseorganen, och särskilt då smärta i mjukdelarna.

Forskningsresultatet väckte ett intresse hos Simon Timpka att gå vidare. Och genom att han fått kontakt med den etablerade registerforskningen vid Skånes universitetssjukhus och Lunds universitet öppnade sig en möjlighet att få hjälp med att forska mer i ämnet. Han beslöt sig för att satsa på en doktorsavhandling med Martin Englund som handledare.

-Det är en stor förmån att ha fått följa Simon genom hans arbete. Att se vad låga skolbetyg i gymnastik har för betydelse för, i första hand, hälsan i rörelseorganen genom en så lång tidsperiod som 30-40 år, det har mig veterligen ingen gjort förut. Och det är fascinerande att kunna studera hur samkörning med sjukvårdsregister kan relatera till senare sjukdomar, säger Martin Englund.

Personnummer nödvändigt för studien
Utan tillgång till personnummer hade det inte varit möjligt att kunna studera vad som hände med skoleleverna genom åren. Efter den första delstudien genomförde Simon Timpka så en uppföljning av gruppen som undersökts i det första skedet. Nu ville han veta vilken betydelse gymnastikbetyget i nian har haft för framtida sjukskrivning, läkarbesök i primärvård samt inläggning på sjukhus.

Undersökningen visade att kvinnor med lågt betyg hade fler dagar med sjukskrivning och fler läkarbesök. Möjligen hade de även fler inläggningar på sjukhus, men där kunde inte resultatet sägas vara statistiskt säkerställt.

– I min tredje delstudie tittade jag på om det fanns något samband mellan muskeltester vid mönstringen till den allmänna värnplikten och smärta från rörelseorganen. Min hypotes var att män med låg muskelstyrka hade mer smärta än vältränade. Men det visade sig vara precis tvärtom, säger Simon Timpka.

Han tänker sig att resultatet skulle kunna förklaras med att män med låg muskelstyrka inte i samma grad utsätter sig för aktiviteter som kan ge upphov till framtida smärta.

simonmartin Bildtext: Radarparet som splittras. Simon Timpka, nybliven doktor i ortopedi vid Lunds universitet, och handledaren, Martin Englund, docent i ortopedi vid LU. Tradition och karriärväg påbjuder nu att adepten släpper samarbetet och söker nya forskarkolleger.

Låg muskelstyrka ger ökad risk till förtida död
I den fjärde och avslutande delstudien för doktorsavhandlingen följde Simon Timpka en grupp män från det att de mönstrade 1969/1970 och fram till nu. Genom nationella register över sjukhusvård och orsak till död framkom att män med inledningsvis låg muskelstyrka hade ökad risk för förtida död och det även då det var sjukdomar i hjärta och kärl som låg bakom dödsfallet. Medan däremot män med hög muskelstyrka i unga år hade minskad risk för sjukdom orsakad av syrebrist i vävnader såsom hjärtinfarkt och stroke.

-Jag har i min avhandling kunnat presentera nya fakta, men varför det är så här, hur sambanden ser ut mellan muskelstyrka och hjärt- och lungfunktion, det kvarstår att undersöka. För det är fortfarande ganska okänt hur stor roll muskelfunktionen har för framtida sjukdom, särskilt när den studeras oberoende av hjärt- och lungfunktion, säger Simon Timpka.

I den tredje och fjärde delstudien plockade Simon Timpka ut olika data värnpliktsregistret samlat in vid hälsokontrollerna av rekryterna.

– De här viktiga grundläggande delstudierna hade inte kunnat genomföras utan mönstringsregistret, inflikar Martin Englund. Ur forskarssynpunkt mister vi nu genom avskaffandet av den allmänna värnplikten en väldigt användbar källa för registerforskning samtidigt som en hälsokontroll av hög kvalitet dras in.

Fortsatt forskning på kvinnors hälsa
För den nyblivne doktorn i ortopedi väntar närmast att bli klar med AT-tjänstgöringen så att legitimation kan hämtas ut för den ”vanlige” doktorn också. Men därefter kan fortsatt forskning vara av intresse:

-Ja, en kombination i så fall. Och jag skulle t.ex. vilja gå vidare med någon ny långtidsobservation där kvinnors hälsa undersöktes med start i barndomen, säger Simon Timpka.

Skolbetyg i gymnastik är en möjlighet som finns för att kunna fånga upp något om kvinnors fysiska status i unga år, värnpliktsregistret omfattar ju i huvudsak mäns kondition.

– Min avhandling visar på skillnader mellan män och kvinnor som man kan gå vidare på. Till exempel att det bara hos kvinnor jag fann samband mellan lågt betyg i gymnastik och besvär från rörelseorganen 30 år senare, det var inte så för männen i undersökningen. Det här ger ju också slutsatsen att flickor i tonåren kan vara en viktig grupp att tidigt rikta förebyggande insatser mot för att förhindra ohälsa högre upp i åldrarna, avslutar Simon Timpka.

Fotnot: Avhandlingen Muscle strength and physical education: epidemiological studies of factors in adolescence and their association with later morbidity kan laddas ner från LUs webbplats

Text och foto: Anna-Mi Wendel Publicerat: 30 oktober 2013


Motion och belastning förbättrar ledbroskets kvalitet

Artros är en kronisk sjukdom som karaktäriseras av förlust av ledbrosk. Forskningen är nu bland annat inriktad på att ta fram möjligheter för att se vad som händer inuti ledbrosket vid början av den här sjukdomen. Det skulle ge nya framtidsutsikter för hur sjukdomen ska kunna stoppas.

Zana Hawezi disputerar måndag 10 juni 2013 vid Lunds universitet i ortopedi på en avhandling om ledbrosk.  Zana Hawezi har undersökt hur man kan spåra förekomsten av glykosaminglykaner, förkortat GAG, en viktig komponent i ledbrosk för att det ska kunna hantera rörelse och belastning. Ju mer av det här ämnet desto bättre, skulle man kunna sammanfatta. För det är när mängden glykosaminglykaner sjunker i brosket som artros kan börja bli fallet. Minskad mängd GAG i brosket börjar i ytlagret för att sedan gå på djupet.

Brosk med bättre kvalitet har mer GAG
Med en avbildningsteknik baserad på magnetresonans, MRI, samt kontrastmedel går det att uppskatta hur mycket GAG som ledbrosket innehåller. Kontrastmedlet, som är magnetiskt av en sort som kallas paramagnetiskt och sprutas in i ett kärl i armen, fördelar sig i brosket beroende på hur mycket GAG det finns i brosket. Både kontrastmedlet och GAG är negativt laddade, det gör att ett brosk med bättre kvalitet, det vill säga ett med mycket GAG kommer att ta upp en mindre mängd av kontrastmedel än vad ett brosk av sämre kvalitet gör.

Zana Hawezi har nu undersökt mätmetodernas tillförlitlighet och vad de kan ge för ny kunskap om hur artros uppkommer och utvecklas. Det här har han gjort genom att studera hur kontrasten fördelas i brosket, lager för lager. Till sin hjälp har Zana Hawezi tagit bland annat friska, frivilliga försökspersoner som delats upp i två grupper: stillasittande och elitlöpare. I båda grupperna var mängden kontrastmedel högre i icke-belastat brosk än i ledbrosk som belastades. Och bland elitlöparna var mängden av kontrastmedlet lägre i belastat ledbrosk än vad det var i motsvarande ledbrosk hos ”stillasittarna”. Det vill säga mängden av det för brosket viktiga ämnet glykosaminglykaner, GAG, var högre ju mer brosket belastades på det sätt som görs vid motion och idrott av typ löpning och liknande.

Träning förbättrar brosket
Zana Hawezi har även undersökt hur det står till med ledbrosket bland meniskopererade patienter. Dessa delades in i tre grupper beroende på hur de själva uppfattade sin fysiska rörlighet och dito aktiviteter. Det visar sig då att träning verkar öka halten av GAG i ledbrosk i de icke-opererade delarna av knäet samt stoppa fortsatt förlust i den opererade delen. De patienter som minskade sin träning och fysiska aktivitet under undersökningsperioden fick däremot försämrade värden när det gäller halten av GAG i ledbrosk. Den viktiga komponenten minskade, till synes, när ledbrosket inte utsätts för lika mycket belastning som tidigare, men kan alltså öka vid mer träning. Zana Hawezi visar med sin avhandling att en förfinad djupgående MRI-analys kan tillföra mer kunskap om broskets sammansättning för friska personer och för dem med risk för artros.

Zana Hawezis avhandling: In vivo Sub-regional dGEMRIC, Analysis and Contrast Distribution in Clinical Studies of Human Knee Cartilage


Så påverkar tidig menopaus skelettet, banbrytande avhandling klar

ola_s

Ola Svejme, bilden, disputerar idag fredag 19 april 2013 på den första studie som gjorts som visar att tidig menopaus medför en ökad risk för benskörhet. Doktorsavhandlingen i ortopedi som läggs fram vid Lunds universitet är resultatet av ett i både tid och rum omfattande arbete om riskfaktorer för osteoporos, benskörhet.

”Studien som ligger till grund för den här avhandlingen startade 1977 som ett samarbete mellan kvinnokliniken och ortopediska kliniken på dåvarande Malmö Allmänna Sjukhus, MAS. 390 kvinnor som samtliga var födda 1929 fick vid studiestart genomgå benmätning i handleden och lämna uppgifter om hälsa och livsstil. De kvinnor som ännu inte genomgått klimakteriet erbjöds att delta i en prospektiv studie (framåtblickande över tid) för att följas genom sin menopaus med upprepade hormon- och benmätningar. Kvinnornas menopausålder kunde därmed bestämmas exakt, enligt de kriterier som satts upp av FN:s världshälsoorgan WHO. Initialt utfördes benmätningar vartannat år vilket sedermera glesades ut. Den sista mätningen genomfördes vid 77 års ålder och vid 82 års ålder registrerades frakturer och dödstal genom databassökningar.”

Så skriver Ola Svejme i sammanfattningen på svenska vilken du kan läsa i sin helhet här. Förutom att studera sambandet mellan menopausens inträde och risken för benskörhet har fokus även lagts på kvinnornas fysiska aktivitet i hög ålder samt rökningens inverkan på benmassans täthet. Rökning och menopaus före 47 års ålder gav oberoende av andra faktorer en märkbart ökad risk att dö under uppföljningstiden för kvinnorna i undersökningen. Resultaten kan tolkas på olika sätt, menar Ola Svejme i sin avhandling.

LUMSI har tidigare skrivit om Ola Svejmes forskning: Motion bromsar förlust av benmassa efter klimakteriet Ortopedforskning om tidig menopaus gav eko i världspressen

Text: Anna-Mi Wendel Foto: Björn Martinsson Publicerat: 19 april 2013


Den benmassa du bygger upp som ung har du nytta av som gammal

Vad påverkar hur stark och tät benmassan kan bli som mest hos en individ, då den erövrar sin så kallade peak bone mass? Och vilka faktorer kan starkast knytas till att den uppluckring av benmassan som sker med åldern leder till benskörhet, osteoporos, som yttersta följd och konsekvens?

Det här är frågor som specialistläkaren vid Ortopediska kliniken vid Skånes universitetssjukhus, Mattias Callréus, har tittat på i sin doktorsavhandling vid Lunds universitet: Peak Bone Mass, livsstilsfaktorer och födelsevikt. En studie av 25-åriga kvinnor. I morgon fredag 12 april 2013 ska Mattias Callréus försvara avhandlingen vid disputationen i Malmö.

Tusen kvinnor i 25-års åldern har bland annat studerats utifrån vad de vägde som nyfödda, vilka motionsvanor de har, om de röker och hur tät deras benmassa är. Avhandlingen visar: att benmassan hos svenska 25-åriga kvinnor generellt sett är högre eller jämförbar med andra liknande populationer; att låg födelsevikt ger ett lägre benmineralinnehåll i skelettet; att det räcker med vanlig motionsträning för att ge positivt utslag på skelettet och att ju mer man röker desto sämre benmassa får man i höften.

Ålder då man började röka eller tiden man rökt spelar mindre roll, men för dem som slutar har skelettet återhämtat sig efter bara några år.Ju starkare och tätare benmassa som ung desto mer finns att ta av som gammal. Hur erövras då högsta möjliga nivå? Födelsevikt är inte så mycket att göra något åt, men skolgymnastiken kan hjälpa till att fylla i där generna fallerade.

Mattias Callréus skriver att de kvinnor i undersökningen som gillade skolgymnastiken hade en större tendens att bibehålla en högre aktivitetsnivå senare i livet och därvidlag troligen öka sin peak bone mass. Något som individen har nytta av på flera sätt. Och att det aldrig är försent att sluta röka verkar studien vara ytterligare ett bevis på.

Mer om Mattias Callréus forskning: Regelbunden jogging förebygger benskörhet, Aktuellt om Vetenskap & Hälsa
Peak Bone Mass, Lifestyle Factors and Birth Weight: A study of 25-year old women, doktorsavhandling i ortopedi vid Lunds universitet

Text: Anna-Mi Wendel  Publicerat: 11 april 2013


Skolgymnastik varje dag påverkar skelettet

IMG_1903
Barn som har skolgymnastik varje dag har både ökad muskelstyrka och en bättre utveckling av benmassa och benstorlek jämfört med skolbarn som har de sedvanliga en till två idrottslektionerna per vecka.

Det här visar Bjarne Löfgren i sin doktorsavhandling, Effect of Physical Activity on Bone, Muscle and Fracture Risk during Growth, i ortopedi vid Lunds universitet. Bjarne Löfgren, som är knuten till enheten för klinisk och molekylär osteoporosforskning vid universitetet, har i flera studier analyserat effekten av ökad fysisk aktivitet hos skolbarn i det så kallade Bunkefloprojektet.
Läs mer här.

Bilden är tagen vid disputationen den 1 mars 2013 på SUS i Malmö. Från vänster: Ordförande professor Kristina Åkesson, LU, fakultetsopponent professor Jon Karlsson, Göteborg, och Bjarne Löfgren.


Från spikning till disputation

Sofia Hagel, doktor i medicinsk vetenskap sedan fredagen den 14 september 2012, ses här på plats i BMC, Lund, inför disputationen. Hon är omgiven av, från vänster: professor Thor Saxne, ordförande, professor Ingemar Petersson, huvudhandledare, samt längst till höger professor Christina Opava, fakultetsopponent.

Avhandlingen, Team rehabilitation and health care utilization in chronic inflammatory arthritis patients, och Sofia Hagels arbete och väg till doktorshatten kan du läsa mer om i två LUMSI-reportage:
Så går det till att spika en avhandling
Fem års arbete om specialistteamens betydelse vid rehabilitering väntar på sin doktor


Protes eller inte? Olof Leonardsson doktorerar på bästa valet vid höftfrakturer

Vid brott på lårbenshalsen står valet mellan att spika och skruva ihop benet igen eller sätta in en protes. Och i det sistnämnda fallet står valet mellan om både ledkula och ledskål ska bytas ut mot en totalprotes eller om endast ledkulan ska ersättas av en halvprotes. När det gäller själva proteserna finns det olika sorters att välja mellan och dessa kan sättas in med eller utan hjälp av bencement.

En som rett ut vad som fungerar bäst av alla olika kombinationer som kan göras är Olof Leonardsson som idag fredag 1 juni 2012 disputerar vid Lunds universitet i ämnet klinisk medicin med inriktning ortopedi.

Olof Leonardsson har inriktat sig på så kallat felställda lårbenshalsbrott och hur det har gått för patienter som fått olika behandlingar. Olof Leonardsson har här kommit fram till att det är bättre med protes än att sammanfoga den brutna lårbenshalsen när brottet är felställt. Och att det verkar vara bättre med en helprotes än halvproteser samt att protesen bör cementeras på plats.
Läs mer om doktorsavhandlingen: Arthroplasty for Femoral Neck Fracture. Results of a nationwide implementation.


Notiser

Elisabeth Brogren disputerade fredag 17 juni 2011 i ämnet Klinisk medicin med inriktning handkirurgi Avhandlingens titel: Fractures of the Distal Radius. Disputationen ägde rum på Skånes Universitetssjukhus i Malmö. Fakultetsopponent: professor Per Aspenberg, Linköping, till höger på bild. Ordförande vid disputationen: professor Leif Dahlberg, till vänster på bild.

X X X

Susann Arvidsson, forskande sjuksköterska på FoU-Centrum Spenshult, disputerade den 1 juni 2011 vid Högskolan i Jönköping på ”Health promoting factors in people with chronic musculoskeletal pain or with rheumatic diseases: a descriptive and interventional study”.

X X X

Ulf Bergström på avdelningen för reumatologi vid medicinska fakulteten, LU, disputerade den 19 maj 2011”Clinical and epidemiologic aspects of Rheumatoid Arthritis”. (Sammanfattning på svenska.)

Bild: Från vänster: Nicola Goodson, fakultetsopponent från University of Liverpool, Lennart Jacobsson, biträdande handledare SUS, Ulf Bergström, Peter Junker, reumatolog, Carl Turesson, handledare.

X X X


Susanna Stenevi Lundgren vid enheten för klinisk och molekylär osteoporosforskning, medicinska fakulteten, Lunds universitet, har precis doktorerat på avhandlingen ”Muscle function and physical activity in pre-pubertal school children”. Sammanfattning på svenska. Läs intervjun med Susanna Stenevi Lundgren där hon berättar mer om skolgymnastikens betydelse!

Comments are closed.